Så jävla bra från jämtleksing

MÅNDAGEN DEN 6:E SEPTEMBER 2010

Målsättning och förväntan

Låt mig först klargöra två utgångspunkter:
1) Jag tycker det är viktigt att ha tålamod med ett lagbygge. Särskilt med unga spelare som är under utveckling. Man måste låta spelare få tid att växa och gå framåt. Det innebär nästan alltid att man växer i etapper, att det ibland inte syns att man växer eller att det till och med ser ut som man står still. Jag tycker också att man måste låta spelare få misslyckas och komma tillbaka. Det gäller alla spelare, inte bara unga. Men detta att ha tålamod, tid att utvecklas, ge en andra chans etc. betyder inte att man inte ska ställa krav. Mer om detta nedan.
~
2) Jag har full förståelse för den som av olika anledningar funkar så att man vill formulera en försiktig målsättning för sig själv. Man är rädd för att ännu en gång bli för besviken och trevar sig fram och säger: Jag sänker ribban för mina förväntningar i år. Det får bli lite som det blir. Jag förstår att olika människor kan behöva tänka så för sin egen överlevnad. Men däremot är det en helt oacceptabel målsättning för Leksands IF.
~~~
Den enda rimliga målsättningen för Leksands IF 2010/11 är en av tre direktplatser till kvalserien.
~~~
Man hör många leksingar som i olika forum nu vill skriva ner värdet på Leksands spelartrupp och radikalt ändra målsättning. Man säger att vi ska ta ett eller ett par mellanår. Spela av en eller två säsonger i allsvenskans mittenskikt, låta juniorerna mogna till sig och sedan satsa på att gå upp om ett eller ett par år. För mig är det en oacceptabel målsättning.
- För det första är det en direkt nedlåtande pungspark mot den spelartrupp LIF har idag.
- För det andra luktar det silkesvantar om hela resonemanget, det andas ett synsätt på unga spelare som är överdrivet försiktigt. Låt mig utveckla min tankegång.
~~~
Att Leksand tappat spelare som PP, OEL, JE, PC och SL är inte tillräckligt för att totalt ändra målsättning. Leksand har kvar en hel del också utöver det som värvats. Jag skulle inte kunna ställa mig och se Hermansson, Hägglund, Kollar, Bergenström, Ollas och Pesonen i ögonen och säga: Jag tycker att ni ska ta ett par mellanår, harva runt i serien, undvika nedflyttning medan Rask, Knuts och Norén växer till sig. Aldrig i livet! Det där är allsvenska toppspelare som förtjänar den respekt som ligger i högt ställda krav.
Det här med spelarbudget är svårgreppade saker som ingen talar högt om och det är väl vettigt. De enda som tycks "veta" riktigt säkert hur allt förhåller sig är kvällstidningarna. Men vi vet att LIF har tvingats krympa sin spelarbudget ganska mycket till denna säsong. Även att det nu är så skulle jag ändå tro att LIF fortfarande har en av de största spelarkostymerna i serien. Då är det också rimligt att man ska ligga bland de främsta resultatmässigt. Om sedan enskilda kontrakt avspeglar felvärderingar i det förflutna är en annan fråga. Ligger man topp tre i lönetabellen ska man ligga där i den viktiga tabellen också.
~~~
Det där synsättet att man inte ska ha så särskilt höga krav på laget bara för att det är många unga spelare är ganska konstigt. Varför ska man lalla runt ett par säsonger och hoppas att man blir bättre med tiden bara för att man har 20-åringar i laget? Det är väl inte spädbarn vi snackar om. Är det några spelare som gott och väl kan tänka sig att bara spela av en säsong eller två är det väl gamla, mätta och välavlönade spelare som redan vunnit allt de vill. Är det några som sporras av förväntningar och verkligen kan jobba mot utsatta mål är det väl unga och hungriga spelare med både karriär och lön framför sig. Jag tror inte att Rask, Knuts och Norén hämmas av att vi tror på dem och förväntar oss att de ska spela i ett av allsvenskans topplag. Jag antar att Oliver Ekman-Larssons och Jocke Erikssons utveckling mådde ganska bra av en miljö som väntade sig resultat.
~~~
Ni som vill bädda skönt åt er i hockeyallsvenskan och rasta länge, gör det. Själv kan jag inte släppa bilden av Leksands nyblivna juniormästare som stod ute på isen i våras och sjöng: SM-guld, SM-guld, SM-guld framför leksandsklacken. En lite stund bara sedan tog de själva upp en helt annan sång: Vi ska tillbaka... Jag tänker ibland på det där ögonblicket. Vad var det som flög genom deras unga hjärnor egentligen? Vad var det som fick dem att byta sång mitt i segerruset? Vad var det som fick dem att fokusera på något annat, något ännu större, längre fram. Jag vet inte vad det var men jag tror på det och jag tror på dem.

Detta är inlagt från jämtleksings sida, hoppas att han samtycker, för detta inlägg är så in i helvete bra tycker jag. tål att läsas om och om igen.